top of page

Ida's Blog

En av de resurser jag använder mest och berörs starkast av är min relation till tyngdkraften, jordens hållande famn.


Så ofta jag kan fångar jag mig själv under dagen när jag börjar kämpa emot tyngdkraften och låter den fånga mig igen.


När mina axlar åker upp, mina käkar drar ihop sig, min mage spänns och musklerna kring mina sittben bokstavligt talat lyfter mig från kontakten med jorden.


Då påminner jag mig om att släppa tillbakahållandet av min tyngd igen, ge efter kampen på olika platser i min kropp och öva min tillit i att jorden tar emot mig.


Gång på gång blir jag fångad i hennes famn, oavsett vad jag befinner mig eller vad jag själv bär på, så finns hon alltid där.


Det är som att hon berättar för mig om och om igen att hon faktiskt vill ha mig här, varför skulle hon annars hålla mig så konstant och tillförlitligt?

Jag vill dela med mig av den här resursen till dig, så nu kan du lyssna till en kort meditation (12 min) på min podcast där tyngdkraften blir ditt ankare till nuet.



Jag hoppas att den ska kunna bidra till mer närvaro, där och när det behövs.




 
 
 

Att kunna förankra dig i nuet är din gömda superkraft, gömd för att det verkar alldeles för simpelt, superkraft för att det är så du kan förankra din läkning, utveckling och integrering - så att den består.


Ett av de kraftfullaste sätten att skapa förändring är inte att bemästra de mest komplicerade praktikerna eller meditationerna, utan att kontinuerligt och regelbundet bemästra närvaro.


Visst kan olika praktiker och metoder hjälpa dig dit, men om du behöver sätta dig i meditationsställning på din speciella yogakudde för att kunna vara här och nu så har du missat själva poängen.




Trauma, stress och påfrestningar tar dig alltid bort från här och nu - så det bästa antidotet är att hämta hem dig själv igen, och igen, och igen.


Det handlar inte om att uppnå ett upplyst stadie om att vara i konstant harmonisk bliss, utan om att bli mer flexibel i att kunna röra dig emellan olika tillstånd utan att fastna.


Ju oftare du fångar dig själv, desto bättre, då du därigenom tränar dina närvaromuskler att bli starkare och smidigare.



Det är så du kan stabilisera ditt nervsystem nog för att komma ur trauma- och aktiveringsspiraler, som påfrestar din fysiska och psykiska hälsa.


Det är så du kan stärka nervbanor av lugn, avslappning och närvaro - så att de blir mer tillgängliga och inkörda över tid än de som skapats av aktivering, stress och dissociering.


Det är så du kan bygga upp din kapacitet att vara med mer intensitet - på hela spektrat, från njutning till smärta och tillbaka igen.



Att ha en välbeprövad verktygslåda med resurser som jag kan ta till enkelt och lättillgängligt under dagen för att förankra mig i nuet, har varit det som verkligen gjort skillnad för mig i mitt mående.


Jag behöver ingen yogamatta eller massvis av tid, utan bara ett ögonblicks fokus då och då med min mest värdefulla tillgång: min uppmärksamhet.


Jag har börjat spela in och samla mina go-to resurser i korta meditationer på min podcast, för att jag vet att det ibland är svårt att hålla och guida sig själv, utan vi kan behöva en röst som vägleder och håller oss en stund.


De kommer även att skickas ut som små somatiska life-hacks i mitt nyhetsbrev, som jag vill blåsa nytt liv i och skicka ut en gång i månaden.


Jag hoppas att de ska kunna bidra till mer närvaro, där och när det behövs.



 
 
 

Den här sommaren återupptäcker jag två djupa insikter, på ett förkroppsligat sätt, där det sjunker ännu ett lager in i mina celler att:


🐌 JU LÅNGSAMMARE JAG GÅR, DESTO FORTARE KOMMER JAG FRAM.


Hur frestande det än är att hoppa över steg i min process, så är det alltid (!) värt att sakta in och möta mig själv precis där jag är.


“Don’t jump sequence”, var den en av mina lärare som sa.

För när jag hoppar över sekvenser i min process, så får jag alltid gå tillbaka, förr eller senare, och ta igen dem.


Jag kanske vill vara någon annanstans än där jag är, men om jag inte erkänner för mig själv var jag faktiskt befinner mig, så kan jag ju omöjligt finna nästa steg vidare dit jag vill.


Vägen visar sig nämligen utifrån där jag är, inte utifrån där jag vill vara.


Och får jag inte med mig alla inre delar, så får jag vända om och plocka upp dem längre fram, vilket tar mer energi och tid i längden.


Dessutom upplever jag en oerhörd lättnad i att erkänna inför mig själv att jag är här, perfekt operfekt, och jag behöver inte vara någon annanstans och använda en massa energi för att kämpa emot det som är.


…och:


🤝🏽 OM JAG VILL GÅ FORT; GÅ ENSAM. OM JAG VILL KOMMA LÅNGT; GÅ TILLSAMMANS.


Lika frestande som att gå fort fort fram, är det att skynda iväg ensam och inte ta risken att andra speglar saker tillbaka till mig som jag inte vill se.


Men om jag inte delar med mig av mig själv till andra, så ser jag bara det jag själv vill se i mig, och inte det jag kan behöva se för att komma dit jag vill: jag är fast i mina egna begränsade självbilder och stories.


Visst är det sårbart att visa sig ofärdig och operfekt, men det är också en gåva och en inbjudan för andra att våga visa sig.

Dessutom behöver vi andra för att läka de sår som skapats av andra, det vill säga: vi behöver få nya upplevelser i relation med andra för att läka de smärtsamma upplevelser vi haft i relation med andra.


Att våga visa sig sårbar för någon vi litar på, kan skapa en sådan ny upplevelse av tillåtande och tillhörighet: att jagfår vara jag med dig.


Ju mer av mig jag kan vara, desto mer av det jag önskar kan jag förkroppsliga.



Vilken av dessa insikter landar i dig?



 
 
 

© 2021 Ida Helmers

bottom of page